Dvärgen - Pär Lagerkvist

Dvärgen är i tjänst vid hovet i ett litet furstendöme i renässansens Italien. Han är 26 tum lång, han betraktar sin omvärld med kalla grå ögon, och nästan allt han ser fyller honom med förakt och avsky: kärlek, ideal och drömmar, vetenskap och konst - allt som är fritt och mänskligt i positiv mening. Hans livsluft är list och lönnmord, grymhet och förstörelse. Han kan bara förstå det han hatar, och han vet att makten alltid behöver honom.

Jag köpte boken för flera år sedan efter att min pappa hade pratat om den efter att, tror jag, min bror läst den i skolan (?). Jag har börjat läsa den vid ett par tillfällen tidigare, men av någon anledning inte fastnat. Kanske är det så att de första sidorna går lite trögt, eller så var inte tiden rätt just då. Möjligen hade Lagerkvist en djupare mening med boken men jag finner den mest underhållande. Dvärgens hat mot allt och alla är på ett sätt uppfriskande. Samtidigt är han en tragisk figur som är väldigt ensam, en roll han på ett sätt valt, men kanske inte förstår innebörden av. Efter att ha gett upp tidigare fastnade jag totalt i boken och njöt av läsningen från pärm till pärm (eller åtminstone några sidor in i boken och till sista meningen...).