Igelkottens elegans - Muriel Barbery
Boken handlar om personerna portvakten Renée Michel och 12-åriga Paloma Josse som bor i samma hus i Paris. Boken är skriven i berättande form omväxlande av Renée och Paloma, med viss övervikt för Renée.
Renée är en kvinna som arbetar som portvakt i ett rikemanshus. Hon intresserar sig för kultur i de flesta former, men försöker dölja sitt intresse och kunnande genom att leva upp till en schablonbild om vad en portvakt ska veta, bete sig och vara intresserad av. Hon lever tillsammans med sin katt som är den enda som kanske vet vem hon egentligen är.
Paloma är en flicka som anser sig mer intelligent än de flesta i sin ålder, och kanske även de vuxna. Även Paloma försöker dölja sin kunskap, åtminstone i skolan. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och sin syster.
En dag flyttar den japanske mannen Kakuro Ozu in i huset vilket påverkar både Renées och Palomas liv.
Jag tror jag hade för stora förväntningar på boken. I början blev jag irriterad på båda personernas sätt att se ned på andra som inte var lika bra som de och speciellt svårt hade jag för Paloma. Men efter ett tag började jag gilla speciellt portvakten. Boken bjuder till eftertanke och filosofiska funderingar. Jag undrar efter att ha läst boken: Vad är det som lockar med den japanska kulturen och får den att framstå som mer eftersträvansvärd än den europeiska?
Renée är en kvinna som arbetar som portvakt i ett rikemanshus. Hon intresserar sig för kultur i de flesta former, men försöker dölja sitt intresse och kunnande genom att leva upp till en schablonbild om vad en portvakt ska veta, bete sig och vara intresserad av. Hon lever tillsammans med sin katt som är den enda som kanske vet vem hon egentligen är.
Paloma är en flicka som anser sig mer intelligent än de flesta i sin ålder, och kanske även de vuxna. Även Paloma försöker dölja sin kunskap, åtminstone i skolan. Hon bor tillsammans med sina föräldrar och sin syster.
En dag flyttar den japanske mannen Kakuro Ozu in i huset vilket påverkar både Renées och Palomas liv.
Jag tror jag hade för stora förväntningar på boken. I början blev jag irriterad på båda personernas sätt att se ned på andra som inte var lika bra som de och speciellt svårt hade jag för Paloma. Men efter ett tag började jag gilla speciellt portvakten. Boken bjuder till eftertanke och filosofiska funderingar. Jag undrar efter att ha läst boken: Vad är det som lockar med den japanska kulturen och får den att framstå som mer eftersträvansvärd än den europeiska?
Kommentarer
Skicka en kommentar