[N.N]

Gått en sväng på bokrean igen idag. Gick första svängen i onsdags, en andra i torsdags... Köpte några böcker i onsdags och några fler idag. Det roliga med att gå på bokrean är att tillåta sig köpa en massa böcker bara för lyxens skull. Sedan kanske jag inte alltid läser böckerna direkt. En del böcker känns till och med mer som en inredningsdetalj... Fast i år har jag nog hittills lyckats hålla mig ifrån inredningsdetaljböckerna. Årets "skörd" (så långt): Brida - Paulo Coelho Occidentalism - Ian Buruma och Avishai Margalit De från norr kommande leoparderna - Bodil Malmsten Bockfesten - Mario Vargas Llosa Andningsgunga - Herta Müller De fattiga i Lodz - Steve Sem-Sandberg Spill: en damroman - Sigrid Combüchen Sverige atlas Virka amigurumi - Mia Bengtsson Sömmar och stygn - Anita Gunnars Känner mig rätt sugen på att virka någon sån där söt liten sköldpadda. Det var länge sedan jag höll en virknål nu.

Efter ett långt och synnerligen händelserikt liv hamnar Allan Karlsson på det äldrehem han tänker ska bli hans sista anhalt på jorden. Problemet är bara att hälsan vägrar ge vika, och en dag bär det sig inte bättre än att det är dags för honom att fylla tresiffrigt. Pompa och ståt väntar, med kommunalråd och lokaltidning på plats. Ett spektakel så oönskat av Allan att han i stället kliver ut genom fönstret. Därmed är han på rymmen från sitt eget födelsedagskalas. I hastigheten råkar Allan få med sig en väska som han bara skulle vakta ett slag och strax har han både tjuvar och poliser efter sig. - från bokens baksida Hur många har egentligen läst denna bok? Jag har aldrig sett en och samma bok på samma ställe så ofta. På tunnelbanan har det hänt att jag sett tre personer sitta och läsa i varsitt exemplar på de närmaste 16 sätena. I väntrummet på jobbet ser jag den rätt ofta också. Jag var kanske måttligt intresserad ändå av att läsa boken, men det blev av eftersom jag lånade den av min

Dvärgen är i tjänst vid hovet i ett litet furstendöme i renässansens Italien. Han är 26 tum lång, han betraktar sin omvärld med kalla grå ögon, och nästan allt han ser fyller honom med förakt och avsky: kärlek, ideal och drömmar, vetenskap och konst - allt som är fritt och mänskligt i positiv mening. Hans livsluft är list och lönnmord, grymhet och förstörelse. Han kan bara förstå det han hatar, och han vet att makten alltid behöver honom. Jag köpte boken för flera år sedan efter att min pappa hade pratat om den efter att, tror jag, min bror läst den i skolan (?). Jag har börjat läsa den vid ett par tillfällen tidigare, men av någon anledning inte fastnat. Kanske är det så att de första sidorna går lite trögt, eller så var inte tiden rätt just då. Möjligen hade Lagerkvist en djupare mening med boken men jag finner den mest underhållande. Dvärgens hat mot allt och alla är på ett sätt uppfriskande . Samtidigt är han en tragisk figur som är väldigt ensam, en roll han på ett sätt valt, men

Året är 2058, vi lever i en hälsodiktatur. Det är inte längre bara önskvärt att medborgarna sköter sin hälsa, det är en plikt. Staten är mindre intresserad av våra åsikter än av våra blodvärden. Alla medborgare måste utöva idrott, rapporter om sömn och näringsintag är obligatoriska. Mia Holl är ung, vacker och begåvad men framför allt oberoende. Hennesbror har anklagats för våldtäkt och tagit sitt liv, men det systemet, här kallat metoden, egentligen lägger honom till last är hans vägran att sköta sig och sin kropp. Mia anser att han är oskyldig och tvingas nu inför domstol försvara sin kärlek till brodern. Lite besviken blev jag. När jag läste bokens baksida blev jag helt klart intresserad av att läsa boken. Jag tycker om dystopi-klassiker som Kallocain och 1984 så jag hade höga förväntningar på denna nya bok. En bit in i boken infinner sig en slags hopplöshetskänsla och klaustrofobi. Den känslan tillsammans med tanken på hur samhället kan utvecklas till en extrem hälsosamhet är vad