Vägen - Cormac McCarthy

En man och en pojke, far och son, vandrar genom ett sönderbränt landskap med en varuvagn med filtar och några matkonserver, det enda som de äger. Aska, kyla och regn. Allt känns grått. Vad har hänt? Hur länge har de varit på väg? Vart är de på väg?

En berättelse om relationen och kärleken mellan far och son och om hur medkänsla och godhet kan överges när det handlar om att överleva. En fängslande bok som jag nästintill sträckläste. Mannen och pojken på sin väg träffar andra överlevande som inte alltid är så goda och känslan av att aldrig få slappna av påminner lite om filmen 28 dagar senare på ett bra sätt. Språket är bitvis poetiskt. Jag njöt av boken rakt igenom, men efter att ha läst ut boken undrar jag om jag missat något. Fanns det en djupare mening som jag inte riktigt förstod?

På den här vägen finns det inga män som talar gudsord. De är borta och jag är kvar och de har tagit med sig världen. Fråga: Hur skiljer sig det som aldrig ska bli från det som aldrig blev?
(Utdrag från boken

Kommentarer

Populära inlägg i den här bloggen

Liberoreklamen

Tidigare inköp

Tierp